Allvarligt fel

 Efter att ha tittat på  ”A Serious Man” längtar jag starkt efter ett samarbete mellan Coen-bröderna och Roy Andersson, men undrar innerst inne om ett sådant inte redan existerar och om jag kanske som vanligt har missat det.

För övrigt kände jag mig – kalenderbitarjävel som man är –  lite irriterad över att Santanas album ”Abraxas”, som enligt mitt vetande kom ut hösten 1970, i den här filmen köps av en slyngel redan år 1967.  Å andra sidan har jag alltid tyckt att denna skiva är fruktansvärt överskattad och bitvis till och med enerverande, och därför kan jag nog mycket gott och väl leva med detta lilla misstag i en Coen-rulle som annars håller stilen inom brödernas samlade verkförteckning. Däremot tänker jag inte recensera den här och nu, för det har andra redan gjort.

Dagens misstanke

En fråga som gjorde mig nästan sömnlös i natt: Whatever happened egentligen med millenniumbuggen? Jag misstänker ju starkt att den sent om sider har drabbats av svininfluensan…

Initialtändning

Jag vet inte hur det ser ut i Sveriges motsvarigheter www.eniro.se eller www.118100.se , men i Tysklands mycket omfattande telefonkatalog www.telefonbuch.de  finns en företeelse eller ska jag kalla det fenomen som ser ut på följande sätt: För att undgå risken att bli uppringd av o- eller ökända snuskhumrar har allt fler ogifta kvinnor bestämt sig för att inte publicera sitt förnamn, utan endast initialen med punkt efter. Detta upplyste mig en kompis från Heidelberg om (manlig, med förnamn) under vårt senaste telefonsamtal.

Min slutsats var naturligtvis lika enkel som logisk. Om jag nu vore en tysk snuskgubbe med avsikt att ringa ett obscent samtal till en för mig okänd kvinna, så är det väl bara att söka efter hundratals  ”A. Schmidt”, ”G. Müller” eller ”F. Maier”, vira en näsduk runt luren (hehe, som om det fortfarande fanns lurar) och stöna efter välbehag. Med denna metod skulle man säkert aldrig slå fel…

Upp med hakorna

Min sedvanliga lycka i samband med eventuella ekonomiska vinster illustrerades på bästa möjliga sätt genom en futtig liten händelse som ägde rum den här kvällen.

Man (=de vuxna som bor i den här lägenheten)  hade bestämt sig för att äntligen göra ett rejält ryck och försöka sälja den där tiffanylampan som legat i ett undanskymt hörn i flera årtionden. Man skulle just ta ett par fotografier av lampan, bara för att understryka ens prisföreställning om sisådär 1500 kronor, och bestämde sig för att hänga upp den i taket, så att den skulle bli både upplyst och fin. Men just i samma ögonblick som man (i detta fall=  undertecknad) trasslar ur kedjan som lampan skulle hänga i, lyckas en dittills fullständigt oidentifierad metallbit dyka upp ur ingenmansland och ramla ner precis mitt på glasskärmen, där den lämnar ett fint runt hål efter sig. Vilket innebär att tiffanylampan inte hamnar på www.blocket.se., utan i www.grovsoprummet.nu.

Nog kan man påstå att hela mitt liv – åtminstone när det gäller mina ekonomiska framgångar –  i stort sett liknar den här lampskärmens öde. Fast vid närmare eftertanke heter jag trots allt hellre Sisyfos i mellannamn än Syfilis. Och det är väl alltid något.

Puh…

Vad skönt att den här artikeln kom, för nu fick man i alla fall äntligen det här inlägget skrivet, och vips är man kvitt ett jobbigt bekymmer.

Två små tips

1. Att lyssna på ”Rhapsody in Blue” i hörlurarna medan man äter en skiva knäckebröd tar denna upplevelse till helt nya dimensioner som på sin höjd skulle kunna matchas av ett knippe kvinnliga konståkare som helt oannonserat börjar framföra massor av dubbellutzar och trippelsalchower i samklang med Gershwins klassiska rytmer och melodier.

2. Att somna framför tv-apparaten går ännu lättare om man placerar ett par tre öppnade ölflaskor i omedelbar närhet av fjärrkontrollen.

Lysande utsikter

Om ni inte redan visste det, så kommer - enligt flera kvällstidningars samt en kostnadsfri morgontidnings beräkningar – ungefär 8 miljoner svenskar att klara sig undan kräksjukan den här gången! Om inte detta är ett skäl att glädjas, fröjdas och sjunga Kyrie Eleison, så vet jag inte vad det egentligen är för goda nyheter ni behöver för att bli nöjda för en gångs skull…

Raggopardutmaningssvarsinlägg

Sent, men förhoppningsvis inte för sent kommer här ett svar på Raggopardens vänliga uppmaning till utmaning.

Jag orkar inte dra hela dess ursprungshistoria, men kort och så gott som möjligt handlar det om att svara på en rad frågor med hjälp av en valfri artists låttitlar. Att jag valde Neil Young är förmodligen bloggvärldens hittills mest förbryllande beslut och borde slå alla som trodde sig känna mig med stor häpnad. Förutom att rada upp svaren ska man tydligen dessutom ”bekräfta” låttitlarnas existens med hjälp av spotify-länkar, men… det tar vi sen. Kanske. Här är i alla fall mina svar.

Är du kvinna eller man? – Old Man (alt. Dirty Old Man)
Beskriv dig själv – Dreamin’ Man

Vad tycker du om dig själv? – I am a Child

Beskriv var du bor för tillfället – Far from Home

Om du kunde åka någonstans, vart skulle du åka? – Lost in Space
Favoritfärdmedel – Train of Love

Din bästa vän är – My Heart
Din favoritfärg är – Red Sun

Hur är vädret? – Like a Hurricane
Favorittid på dagen – Midnight on the Bay

Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta? – Lookin’ for a Love
Vad är livet för dig? – Love and only Love

Det bästa rådet du kan ge? – Don’t let it bring you down
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? – Johnny Magic

Favoritmat – T-Bone
Dagens tanke – Here We Are in the Years

Hur skulle du vilja dö? – Fallin’ off the Face of the Earth
Din själs nuvarande tillstånd – Out of Control

Felen du kan leva med – Fuckin’ Up
Ditt motto – Looking Forward

Tre

Det här fotot togs för exakt tre år sedan och var den allra första bilden på den här lilla damen. Tio minuter tidigare flöt hon fortfarande fritt inne i rymdkapseln som hon vägrade lämna frivilligt, dessutom anlände hon med hela två veckors försening och efter flera uttryckliga ultimativa uppmaningar. Men efter denna någorlunda tröga början har det gått undan med väldig fart.  Minst sagt. Eller hur, Lyuba?  Grattis, min lilla älskling.

Erkännande

Jo alltså, för bövelen, jag vet att mitt senaste inlägg är två dagar gammalt, och jag är mer än smärtsamt medveten om att världen väntar på nyheter från rakotozafys värld, men vad ska jag säga annat än sanningen – det finns inget att berätta. Och inte vill ni väl att jag ska börja ljuga, uppfinna, fantisera, hitta på – bara för att ni ska ha någonting att läsa? Ni = de stora odefinierbara men ändå allestädes närvarande massorna som läser den här bloggarbloggen. Eller hur? Eller vad?