Arthur Lee

When I leave now, don’t you weep for me
I’ll be back, just save a seat for me.
And if you just can’t make the room,
Look up and see me on the moon.

- Arthur Lee, Maybe the People Would Be the Times or Between Clark and Hilldale

Den 3 augusti började för några minuter sedan, vilket innebär att det är precis två år sedan Arthur Lee gick ur tiden, 61 år gammal. Om hans biografi och musikaliska verk kan man läsa utförligt bl.a. i den här wikipedia-artikeln.

Jag gillar långsökta jämförelser och påstår därför att Arthur Lee är musikvärldens motsvarighet till Bob Beamon. Bob Beamon? Ja, ni kommer väl ihåg. OS Mexico 1968. En ganska så medelmåttig friidrottare får till ett gigantiskt hopp på 8,90 m. En bedrift han aldrig tidigare ens hade kunnat drömma om och som han aldrig heller kunde upprepa, inte ens tillnärmelsevis.

Arthur Lee har under sin karriär sammanlagt gjort drygt femton album, de flesta av dem tillsammans med det kaliforniska bandet Love. Flera av dem är rätt så lyssningsbara, men långt ifrån några höjdare, och varken Love eller Arthur Lee skulle förmodligen bli ihågkomna idag om det inte vore för det där ena blixtrande undantaget, det genialiska mästerverket från 1967, Forever Changes.

Jag tvekar inte en sekund att utnämna Forever Changes till det bästa album som någonsin har gjorts inom populärmusikens ramar, och jag hävdar dessutom att det utan några som helst problem kan mäta sig med sådana odödliga klassiska verk som t.ex. Beethovens pastoralsymfoni eller Tjajkovskis Svansjön. Jag har lyssnat på Forever Changes fler gånger än jag kan räkna, men om jag skulle göra en kvalificerad gissning så är det ungefär 1500 gånger. Jag upptäckte detta album av kanske förklarliga skäl något senare i livet, för 1967 var jag bara sju år gammal och ännu inte intresserad av psykedelisk västkustfolkrock. Men bara sju år senare var det dags. Det var min favoritradiopratare Winfrid Trenkler som presenterade albumet i sin helhet och utan avbrott. Dagen efter lyckades jag spåra upp och köpa skivan, och sedan dess har jag varit fast. Det har funnits dagar under min tonårstid då jag kunde lyssna på Forever Changes minst tio gånger i rad. Och även nu händer det väldigt sällan att en dag går utan att jag åtminstone lyssnar på ett par låtar från detta album.

Det är föga lönsamt att skriva många ord om musik, det bästa är ändå att lyssna och få en egen uppfattning. Jag vill bara ännu tillägga detta innan jag lägger av: Varje sång på Forever Changes är sin egen lilla kosmos, har sitt eget glimrande liv med sin egen själ. Varje sång innehåller helt unika små eller stora moment av ojämförbar skönhet och andas av energi, fantasi och skaparglädje. Det är faktiskt svårt att tro att denna musik gjordes för 41 år sedan.

Bob Beamon lyckades aldrig mer hoppa 8,90 meter. Arthur Lee lyckades aldrig mer skapa ett mästerverk som Forever Changes. Det förstod han nog själv allra bäst, för varför skulle han annars – efter flera floppar och ett antal år av både frivillig och påtvingad tystnad – ha dragit igång en långt utdragen och mycket bejublad konsertserie år 2002 vars dragplåster var just att han tillsammans med en påkostad orkester framförde Forever Changes i sin helhet.

Mitt hopp att någon gång också kunna få se detta album framfört på scen släcktes precis för två år sedan, då Arthur Lee förlorade sin kamp mot leukemin. Det känns ibland patetiskt och oärligt när folk säger att de ”sörjer” en människa som de inte ens känt till personligen, utan bara genom hans konstnärliga verk. När det gäller Arthur Lee, så känner jag att det inte alltid måste vara så. Jag saknar och sörjer honom verkligen.

Om du vill, titta på nedan infogade video med en sång från det omtalade albumet, framförd av Arthur Lee och hans Forever Changes Orchestra år 2002. Sången heter ”Maybe The People Would Be The Times Or Between Clark And Hilldale”. Jag menar – bara en sån sak…