En liten komplettering till det jag skrev om The Saturday Show. Roger Wallis och Kim Loughran gjorde inte bara ett underbart radioprogram, utan hjälpte mig dessutom att få tag på flera svenska proggskivor som hade varit omöjliga att köpa i Västtyskland. Och det gick mycket okomplicerat till. Jag skrev helt enkelt ett litet ”Dear Roger and Kim”-brev och nämnde för dem vilka album jag ville ha. Ett par veckor senare kom ett platt, fyrkantigt paket med posten som innehöll ett eller ett par LP-skivor samt en räkning. Pengarna skickade jag per brev till STIM… klart-slut. Denna procedur upprepades några gånger med alltid lika stor framgång. Detta var alltså cirka 25 år före CDON, Ginza, VISA och e-mail. Dessa fyra album fick jag bl.a. genom Rogers och Kims vänliga intervention:
Från vänster till höger: Kaipa – Kaipa; Kaipa – Inget nytt under solen; Dimmornas Bro – Dimmornas Bro; Samla Mammas Manna – Snorungarnas Symfoni
Konstigt nog kände jag dock alltid en viss besvikelse när jag lyssnade på mina hett eftertraktade skivor. Innan jag beställde albumen, hade jag ju hört musiken i Radio Sweden på mellanvåg. Ni som kommer ihåg vad mellanvåg innebar vet vad jag snackar om. Atmosfäriska störningar, brus, svinn, svaj osv. Ibland försvann ljudet från ett musikstycke helt och hållet bakom något oförståeligt pladder från en annan kanal, för att komma tillbaka efter en halv eller hel minut. Det här sättet att lyssna på musik var förstås väldigt jobbigt och ytligt sett inte särskilt givande, men – varför blev jag ändå besviken, när jag fick höra musiken på skiva, utan störningar, kristallklar, ren och så som studioguden skapade den? Varför lät musiken plötsligt så steril och platt i jämförelse med det jag hade hört på radio?
Svaret är egentligen enkelt. Att lyssna på musik på mellanvågsradio var som att jobba med en pussel där vissa viktiga bitar fattas och måste återskapas av lyssnaren själv. När en melodislinga eller ett solo tillfälligt försvann bakom radiobruset, så slutade musiken ju inte i hjärnan, utan fortsatte i fantasin, tills bruset åter gav med sig och den försvunna låten kom fram igen.
De pusselbitarna som jag skapade i min fantasi motsvarade dock inte riktigt de bitarna som fattades, vilket visade sig akustiskt när jag fick lyssna på skivorna för första gången. Detta gällde både albumen med bandet Kaipa och Dimmornas Bro, men även i viss mån Samla Mammas Mannas ”Snorungarnas Symfoni”. Särskilt det sistnämnda albumet älskade jag formligen sönder och samman, måste ha lyssnat på det mer än 500 gånger. Ändå är mitt starkaste minne av det när jag lyssnade på det på Radio Sweden, på mellanvåg och med urkass mottagning i en liten sketen Philips transistorradio.
Stämmer!!!
Jag lyssnade på ofta på Radio Sweden/Saturday Show och även andra stationer på mellanvåg och kortvåg, och det var ju en liten besvikelse när man sen hörde samma musik på FM bandet.
Det lät ju inte lika bra !
Kommer också ihåg det roliga introt till den tyskspåkiga sändningen som sändes före Saturday Show.
Kommentar av Stefan — 27 februari 2009 @ 20:57 |
Haha, ja, det tyska programmet lyssnade jag också på varje dag, med möcken myda och svärt bestor
på grund av den svajande mottagningen. Men jag kommer ihåg att introt var ur Hugo Alfvens Midsommarvaka – eller hur?
Kommentar av rakotozafy — 27 februari 2009 @ 21:50 |
Nej, jag menar det tyskspråkiga Saturday Show. Som sändes före det engelska.
Det började med ett vilt trummande och en röst som sa : plattorna är framplockade, skivspelaren är klar vi väntar bara på ”plattvändaren” och där , där är han Witold Bieszk och….
Lät mycket roligt och häftigt tyckte jag den tiden.
Kommentar av Stefan — 28 februari 2009 @ 23:13 |
Hm, ojdå, den kommer jag inte ihåg nu. Witold Bieszk eller hur man nu stavar namnet, ja, honom minns jag förstås, men inte att den tyskspråkiga avdelningen också hade en slags Saturday Show. Jag ska anstränga mina grå celler för att försöka väcka några minnen, för de måste finnas där nånstans i hjärnkontorets källarvåning.
Kommentar av rakotozafy — 01 mars 2009 @ 11:53 |