Som vi alla vet fanns det även mörka tider i Tysklands historia som bland annat ledde till att landet blev ockuperat av England, USA, Frankrike och Sovjetunionen. Där jag växte upp var det engelsmännen som hade hand om sin lilla bit av Västtyskland. Deras närvaro märktes inte så värst mycket, förutom i radioetern, och där egentligen bara på ett mycket positivt sätt. BFBS (British Forces’ Broadcasting Service) hette den engelska arméns radiotjänst som inte bara försörjde sina egnas, utan även hungriga unga tyskars öron och själar under 70- och 80-talet.
Denna kanals allra bäste DJ hette Alan Bangs, och jag tror att alla mina landsmän som någonsin lyssnat på hans radioprogram är överens med mig om att det faktiskt fanns mycket värre saker än att bli ockuperade av SÅDANA engelsmän. Alan var programledare för en nattsändning som passande nog hette ”Night Flight”. Bättre namn hade man inte kunnat hitta för denna periodiska musikaliska meny som faktiskt fyllde samma funktion som en både uppiggande och härligt lugnande drog. Lika beroendeframkallande som de där dyra och förbjudna grejerna, dock utan störande komplikationer eller biverkningar. Fast – hade hälsoministern haft någon aning om vilka rustillstånd ”Night Flight” kunde framkalla, så hade han säkert förbjudit programmet med det samma. De lyckade ingredienserna i denna sändning var för det första drömlika spelningslistor som kunde spänna över tre årtionden och otaliga stilarter, men som aldrig innehöll meningslösheter. Varje sång passade in i ett koncept utan att för den skull förlora sin individualitet.
Neil Young sjöng här omedelbart bredvid Brian Eno, Kevin Coyne kraxade ikapp med Emmylou Harris’ skönsång, Leonard Cohen predikade tillsammans med Velvet Underground. Musiken svävade med en sagofågels dignitet, och allting vävdes ihop och hölls samman av Alan Bangs’ röst som andades lika mycket spröd känslighet som gedigen kunskap.
Svenskar som är tillräckligt gamla för att ha upplevt och minnas de tyska direktsända ”Rockpalast”-nätterna lär för övrigt även ha sett en skymt av Alan Bangs som allt som oftast introducerade banden för t v-publiken.
Jag spelade in massor av ”Night Flight”-program på kassettband i början av 80-talet, men när jag lyssnade på dem i efterhand, så blev intrycket alltid lite blekare. ”Night Flight” funkade helt enkelt bäst under de där två första timmarna efter midnatt, då sinnena var helt i samklang med programmet. Jag tror att många upplevde det precis likadant som jag. Ändå finns den en stor fankrets som kallar sig ”Friends of Alan” och som fortfarande, 20 år efter att programmet nådde sitt slut, sprider digitaliserade kassettinspelningar av gamla Alan Bangs-sändningar. Long may they run!
