Drömavslutning

Det har nog inte hänt så särskilt ofta att jag under mina hittills 14 år på skolan där jag jobbar har varit på en avslutning och önskat att den aldrig skulle ta slut. Idag måste ha varit min personliga världspremiär för detta sätt att känna.  

Anledningen till detta var dock inte regnet som öste och fortfarande öser ner, utan det musikaliska underhållningsprogrammet som våra elever bjöd på. Under större delen av ceremonin stod jag (alla sittplatser var upptagna) i vår aula med vidöppen mun och kunde knappt tro på det jag hörde. En otroligt välinstruerad och helgjuten kör som inte framförde den vanliga sommarlovs-skåpmaten, utan ett originellt och färgglatt knippe av akustiska blommor. Vokalsolister vars röstkvalitéer ligger skyhögt ovanför det vanliga och som visade en känsla för harmonisk stämsång som drev tårar i ögonen. Ett väl samspelat band som spelade en egenkomponerad låt med väldigt varierande och egenvillig rytmik. Och slutligen den absoluta höjdpunkten:

Gustav van’t Hooft, en elev som jag undervisat i tyska, spelade en instrumentallåt på 6-strängad akustisk gitarr som knappt liknade någonting jag hört förut och som fick mig att glömma hela världen runt omkring mig. Gustavs teknik och inlevelseförmåga är alldeles enastående. Jag har lyssnat på mycket akustisk gitarrmusik i mitt liv, och jag hörde vissa referenser till några av genrens mästare som till exempel William Ackerman, Alex de Grassi och framför allt den så tragiskt och tidigt bortgångne Michael Hedges. Men å andra sidan lät det också som något helt annat och nytt. Efter framförandet som bemöttes med stormande och välförtjänade applåder frågade jag Gustav vad det var han hade spelat. Han svarade med ett namn som jag aldrig tidigare hört talas om, men som i youtube-världen tydligen är känd som en av den nya akustiska musikens stora idoler: Andy McKee.

Jag hittade ett antal låtar med denna uppenbarligen ytterst innovativa artist på tuben och slutligen också just den melodi som Gustav framförde idag. Och jag lovar att han spelade den precis lika bra som Andy McKee själv i videon här nere.