Vem?
The Orb. Och de har tagit David Gilmour med sig. Fast jag misstänker att han bara glidit in här och kastat in några konserverade kryddnejlikor i den där underbara akustiska räkmackan. Eller också är det här ett gediget samarbetesprojekt, vad vet jag och vad bryr jag mig egentligen. Det här låter finemang, och det kvittar mig hur det blev till, för äntligen finns det en anledning att sakna 90-talet. Äntligen vet jag varför jag förstörde mina öron dag efter dag efter dag i tåget mellan Västervik och Linköping under det där ödesdigra läsåret 1993/1994. Och varför det var värt det. Fast alldeles förstörda kan de ändå inte ha blivit, för annars skulle jag ju inte kunna höra… detta.
Tack, Kjell. Ännu en gång.
Någon nedladdningslänk tänker jag inte lägga in här. Köp skivan för helvete. Så det så.
