… Frankrikes förbundskapten i ”fotboll”.

1. Din ”frisyr” stinker.
2. Dina glasögon stinker.
3. Din storlek stinker.
4. Din kavaj stinker.
5. Din moral stinker.
6. Ditt ordval stinker.
7. Dina argument stinker.
8. Du stinker.
9. Du stinker.
10. Du stinker outhärdligt.

mvh Rakotozafy Sweden

PS. Ibland är det underbart skööönt att vara långsint. Kom ihåg det, illaluktande Domenech!!! Det här kriget är nämligen långt ifrån över, utan har precis bara börjat. Och det kommer att pågå minst till slutet av juni 2010, när du och ditt skitlag äntligen är utslagna.

PPS. Hälsa från mig till den där andra vedervärdiga dvärgen också.

Bland julens alla fina ölsorter finns även en belgisk brun brygd som heter Nostradamus. Jag kollade på etiketten, men överraskande nog läser jag inte ”Bäste före utgången av år 2012″ på den. Ölen smakar dock lika bra för det…

… får Frankrikes landslag i fotboll för att på ett sällsynt vidrigt sätt ha fuskat sig fram till VM-slutspelet. Hela världen bevittnade detta ovärdiga skådespel, och alla riktiga idrottsvänner kommer att hata detta vedervärdiga lag tills de äntligen blir utkastade ur VM-turneringen, förhoppningsvis redan efter grundspelet. Bara för informationens skull, franska landslaget, en liten påminnelse: mål i fotboll förbereds och görs inte med handen, utan med övriga återstående kroppsdelar. Synd, synd, förfärligt synd att myten om ”schysst idrott” alltid kommer att förbli just bara en myt. Synd, synd, förfärligt synd att en kackerlacka som Maradona fortfarande ska duga som förebild för sportslig framgång.

Under 1928 års Olympiska Spel fanns det en fransk fäktare som hette Lucien Gaudin. Under matchen om guldmedaljen erkände han själv att han hade blivit träffad av sin motståndare, trots att domarna inte hade uppmärksammat det. Han förlorade guldet, men vann hela idrottsvärldens respekt och sympati.

Var fanns Gaudins anda i kväll, franska fucking landslaget, hä?

PS Att den blinde domaren i denna match heter Martin Hansson och är svensk gör inte direkt att det känns så värst mycket bättre, men å andra sidan behöver detta faktum kanske inte heller tillskrivas någon större betydelse. Hoppas jag.

”För tunt och glanslöst hår” står det på min senast inköpta shampooflaska. Tja, och jag måste faktiskt erkänna att firman för en gångs skull inte har lovat för mycket.

Om du tillhör de människor som upplever störst sexuell njutning genom att bli extremt förödmjukad, så rekommenderar jag dig varmt att slå en signal till numret 0771-550000. Tryck 1 för ”befintlig kund”, därefter 2 för ”support” och slutligen valfritt 1, 2 eller 3 för vilken support som helst. Jag garanterar en lustfylld höjdpunkt som inte går att beskriva med ord. Den måste upplevas.

Idag var återigen en sådan dag då jag blev både less och arg på detta eviga konsumtionstvång, denna ständiga ”större-bättre-nyare”-hysteri som omger oss överallt. Ja, jag blev faktiskt så rasande att jag laddade hela nano-iPoden med gamla kommunistiska slagdängor från DDR, Kuba och Sovjetunionen. Völker hört die Signale, Auf auf zum Kampf zum Kampf, Brüder zur Sonne zur Freiheit, Bella Ciao, Moj adres- sovetskij soyuz och hela baletten.

Fast – 2 GB lagringsutrymme räcker naturligtvis inte särskilt långt, och därför blev jag så illa tvungen att äntligen köpa den där efterlängtade iPod Classic med hela 120 GB , och… äh, vadå?

Jag har tagit ett hemskt modigt beslut, nämligen att försöka blåsa liv igen i den här bloggruinen. Har det verkligen bara varit tre månaders uppehåll? Det känns som tre årtionden. Och ändå ser det ut i den här svinstian som i DDR sommaren 1990. Här krävs krafttag, upprullade ärmar och stora investeringar, ja, kanske rentav en solidaritetspakt. Eller något. Hur som helst – vi (=jag) tar ett försök till. Ett sista försök. Gleich geht es los. Equal goes it loose. Jämt går det löst…

… det verkar vara svårt att tota ihop någonting här. Då får jag väl hänvisa dem få av er som ännu inte har hittat dit till mitt, höhö, ack så hemliga alter ego. Under tiden kanske kommer jag på något vettigt.

Pina Bausch dog idag.

Jag antar att hennes namn inte betyder så mycket för många som bor i Sverige, och jag ska verkligen inte komma och moralisera över att hennes namn borde vara känt för så många fler än dem som redan känner till det.

Men för mig betyder hon och hennes namn väldigt mycket, trots att jag verkligen inte kan påstå att jag är en expert på moderna dansteaterns område. Pina Bausch är och har varit den enda riktigt stora kulturpersonligheten som har präglat min gamla hemstad Wuppertal under de senaste tre och ett halvt decennier. Pina Bausch var redan en av de mest (er)kända danskoreografer och -regissörer när hon började arbeta i Wuppertal år 1973. Då var jag en lika ohängd som obildad nybliven tonåring som inte hade en aning om dansteater, men som likväl befann sig på invigningen av Wuppertals Schauspielhaus (vår motsvarighet till Dramaten ) och iakttog Pina Bauschs första arbetsdag i min sketna och obetydliga hemstad.

Av någon anledning blev jag alltid stolt över att läsa Pina Bauschs namn i samband med översvallande recensioner från alla möjliga världens håll. Kan det vara så enkelt att hon representerade en sida av min hemstad som ingen annan än hon kunde representera så som hon gjorde det? Eller var det något annat?

För ungefär tio år sedan såg jag en uppsättning av Pina Bauschs ”Cafè Müller” och ”Våroffer” på Dansens Hus i Stockholm. Jag kan inte påstå att jag verkligen ”förstod” mycket av pjäsernas innehåll, men jag vet att jag blev otroligt berörd av dessa föreställningar.

Med andra ord – jag kan inte heller påstå att Pina Bausch har varit en människa som har stått mig nära. Men jag undrar varför jag har tårar i ögonen medan jag skriver och publicerar dessa rader?

En tysk, en engelsman och en fransman sitter i samma arbetsrum på en skola i en av Stockholms mera välbärgade förorter.

Vadå fortsättning? Behövs det verkligen? Jag menar… kan det bli roligare än så överhuvudtaget?

Tja, där blev ni allt lurade,va?

PS Det här inlägget är naturligtvis fullständigt meningslöst om du inte har läst detta inlägg först. Men nu är det ju ändå för sent, så försök inte ens.