The Orb. Och de har tagit David Gilmour med sig. Fast jag misstänker att han bara glidit in här och kastat in några konserverade kryddnejlikor i den där underbara akustiska räkmackan. Eller också är det här ett gediget samarbetesprojekt, vad vet jag och vad bryr jag mig egentligen. Det här låter finemang, och det kvittar mig hur det blev till, för äntligen finns det en anledning att sakna 90-talet. Äntligen vet jag varför jag förstörde mina öron dag efter dag efter dag i tåget mellan Västervik och Linköping under det där ödesdigra läsåret 1993/1994.  Och varför det var värt det. Fast alldeles förstörda kan de ändå inte ha blivit, för annars skulle jag ju inte kunna höra… detta.

Tack, Kjell. Ännu en gång.

Någon nedladdningslänk tänker jag inte lägga in här. Köp skivan för helvete. Så det så.

Nu kan jag äntligen sova lugnt och dessutom använda dagtiden till att vara någorlunda produktiv igen.

 Ja, och för att nu komma till en snygg övergång och därifrån till saken respektive punkten: Alldeles olikt en sådan där tråkig chokladask är enligt min uppfattning det gamla bandet 10cc. Och anledningen är just den att man aldrig kunde förutbestämma någonting alls när man lyssnade på deras musik. Den enda regelbundenhet och förutsägbarhet i deras låtar bestod i att de tog plötsliga vändningar och att de öppnade helt nya rytmiska och melodiska dimensioner för hungriga tonårsöron som längtade efter att bli matade med stora portioner av innovativa toner med specialkryddning. 10cc var en garanti för att det inte fanns några garantier. Man kunde alltid vara säker på att inte kunna vara säker på någonting, allra minst på hur många halsbrytande svängningar deras låtar kunde ta innan de slutade någon helt annanstans än där de började. 10cc var en synonym för kreativitet, virtuositet och spelglädje. I alla fall fram till året 1976, då två bandmedlemmar (Lol Creme och Kevin Godley) bestämde sig för att lämna gruppen. Därefter kunde – enligt min uppfattning – varken det ”nya” 10cc eller Godley&Creme någonsin anknyta till de tidigare framgångarna. Båda parterna förlorade på separationen i stället för att uppnå någonting större och värdefullare.

Många anser att ”Sheet Music” från 1974 är 10cc:s absoluta mästerverk, men själv föredrar jag deras två år yngre album ”How dare you!” som innehåller ett antal oskattbara musikaliska klenoder, bl.a. den instrumentala titellåten samt oerhört finurliga collagestycken som ”I want to rule the world” eller ”Don’t hang up”. För att inte ens nämna den intrikata och komplexa, men samtidigt så enkla popnovellen ”I’m Mandy fly me”.

Den 20 september kommer 10cc till Stockholm för att spela på Debaser. Fast egentligen borde man nog snarare kalla dem för 2,5cc, eftersom Graham Gouldman är den enda kvarvarande originalmedlemmen ur bandet. Principiellt brukar jag vara rätt så likgiltig gentemot dylika blufftillställningar och falska varumärken, men i detta fall tycker jag att det roliga och njutbara ska få vara starkare än den stela principfastheten. Jag tänker gå och se denna konsert tillsammans med ett par goda vänner och vältra mig skamlöst i gamla minnen och känslor. Om inte annat, så kommer jag förmodligen att tänka: ”Jösses, det där är i alla fall ett väldigt respektabelt 10cc-coverband.” Och sämre än så kan man nog ha det en vanlig måndagkväll i september…

Och med största sannolikhet kan jag i alla fall säga god natt. Nu.

Uppenbarligen har vi nämligen samma problem…