… det verkar vara svårt att tota ihop någonting här. Då får jag väl hänvisa dem få av er som ännu inte har hittat dit till mitt, höhö, ack så hemliga alter ego. Under tiden kanske kommer jag på något vettigt.

Pina Bausch dog idag.

Jag antar att hennes namn inte betyder så mycket för många som bor i Sverige, och jag ska verkligen inte komma och moralisera över att hennes namn borde vara känt för så många fler än dem som redan känner till det.

Men för mig betyder hon och hennes namn väldigt mycket, trots att jag verkligen inte kan påstå att jag är en expert på moderna dansteaterns område. Pina Bausch är och har varit den enda riktigt stora kulturpersonligheten som har präglat min gamla hemstad Wuppertal under de senaste tre och ett halvt decennier. Pina Bausch var redan en av de mest (er)kända danskoreografer och -regissörer när hon började arbeta i Wuppertal år 1973. Då var jag en lika ohängd som obildad nybliven tonåring som inte hade en aning om dansteater, men som likväl befann sig på invigningen av Wuppertals Schauspielhaus (vår motsvarighet till Dramaten ) och iakttog Pina Bauschs första arbetsdag i min sketna och obetydliga hemstad.

Av någon anledning blev jag alltid stolt över att läsa Pina Bauschs namn i samband med översvallande recensioner från alla möjliga världens håll. Kan det vara så enkelt att hon representerade en sida av min hemstad som ingen annan än hon kunde representera så som hon gjorde det? Eller var det något annat?

För ungefär tio år sedan såg jag en uppsättning av Pina Bauschs ”Cafè Müller” och ”Våroffer” på Dansens Hus i Stockholm. Jag kan inte påstå att jag verkligen ”förstod” mycket av pjäsernas innehåll, men jag vet att jag blev otroligt berörd av dessa föreställningar.

Med andra ord – jag kan inte heller påstå att Pina Bausch har varit en människa som har stått mig nära. Men jag undrar varför jag har tårar i ögonen medan jag skriver och publicerar dessa rader?

En tysk, en engelsman och en fransman sitter i samma arbetsrum på en skola i en av Stockholms mera välbärgade förorter.

Vadå fortsättning? Behövs det verkligen? Jag menar… kan det bli roligare än så överhuvudtaget?

Tja, där blev ni allt lurade,va?

PS Det här inlägget är naturligtvis fullständigt meningslöst om du inte har läst detta inlägg först. Men nu är det ju ändå för sent, så försök inte ens.

Jag behöver väl knappast ens antyda vilka associationer jag fick när jag läste ordet ”systemkameror” i DN:s rubrik, eller hur? Nej, tänkte väl det.

Vilket dock leder mig lika o- som långsökt till ett inte alls helt annat tema. Med Jocke-Gyrots snälla tillåtelse vill jag härmed uppmuntra alla som läser hans blogg – och det borde naturligtvis vara hela Sveriges läskunniga befolkning – att filma sig eller låta sig bli filmade under ett helt vanligt inköp på Systembolaget. Filmen bör självklart läggas ut på youtube, och länken till den skickas sedan till Jocke för att användas som underlag för komparativa sociologiska studier.

Naturligtvis behöver du som är mån om din anonymitet inte visa ditt ansikte i filmen. Huvudsaken är att pavorna synes.

Jag ska själv föregå med gott exempel och föreviga mitt nästa systeminköp på film. Vilket alltså borde ske om ungefär två månader.

Detta är en gemensam aktion av Hemlighetsmaken och Rakotozafy Sweden, officiellt godkänd och ratificerad av Jocke-Gyrot.

Varför heter Belgien egentligen Belgien?

Det enda rimliga svaret på denna fråga får man bara om man åker dit. Belgien heter naturligtvis Belgien bara därför att man inte kan låta bli att belga i sig massor av deras goda öl när man befinner sig där. Denna lama ordvits är förstås lika gammal som landets olika trappistkloster, men tål att värmas upp ibland.

 Efter tre dagar i Gent, som förresten är en riktig pärla om man är intresserad av en blandning mellan medeltida arkitektur och nutida ohämmad renoveringsiver, har jag kommit fram till slutsatsen att Ename Blonde – trots att dess namn lätt kan väcka farliga associationer åt alldeles fel håll – är värt ett särskilt hedersomnämnande. Vilket det härmed har fått, och därmed kan vi också väldigt snabbt avsluta kapitlet om Belgien.

Finns det någon musiker som kan uttrycka längtan och saknad i ord och toner bättre än Jackson Browne?

Jag har ingenting att tillägga. Förutom att be om överseende med den begränsade ljudkvalitén.

Hon, med en blick  på ett proppfullt skåp:

”Fan, jag har absolut ingenting att ta på mig!”

Jag, med en blick på… vad vet jag:

”Fan, jag har absolut ingenting att blogga om!”

Det har nog inte hänt så särskilt ofta att jag under mina hittills 14 år på skolan där jag jobbar har varit på en avslutning och önskat att den aldrig skulle ta slut. Idag måste ha varit min personliga världspremiär för detta sätt att känna.  

Anledningen till detta var dock inte regnet som öste och fortfarande öser ner, utan det musikaliska underhållningsprogrammet som våra elever bjöd på. Under större delen av ceremonin stod jag (alla sittplatser var upptagna) i vår aula med vidöppen mun och kunde knappt tro på det jag hörde. En otroligt välinstruerad och helgjuten kör som inte framförde den vanliga sommarlovs-skåpmaten, utan ett originellt och färgglatt knippe av akustiska blommor. Vokalsolister vars röstkvalitéer ligger skyhögt ovanför det vanliga och som visade en känsla för harmonisk stämsång som drev tårar i ögonen. Ett väl samspelat band som spelade en egenkomponerad låt med väldigt varierande och egenvillig rytmik. Och slutligen den absoluta höjdpunkten:

Gustav van’t Hooft, en elev som jag undervisat i tyska, spelade en instrumentallåt på 6-strängad akustisk gitarr som knappt liknade någonting jag hört förut och som fick mig att glömma hela världen runt omkring mig. Gustavs teknik och inlevelseförmåga är alldeles enastående. Jag har lyssnat på mycket akustisk gitarrmusik i mitt liv, och jag hörde vissa referenser till några av genrens mästare som till exempel William Ackerman, Alex de Grassi och framför allt den så tragiskt och tidigt bortgångne Michael Hedges. Men å andra sidan lät det också som något helt annat och nytt. Efter framförandet som bemöttes med stormande och välförtjänade applåder frågade jag Gustav vad det var han hade spelat. Han svarade med ett namn som jag aldrig tidigare hört talas om, men som i youtube-världen tydligen är känd som en av den nya akustiska musikens stora idoler: Andy McKee.

Jag hittade ett antal låtar med denna uppenbarligen ytterst innovativa artist på tuben och slutligen också just den melodi som Gustav framförde idag. Och jag lovar att han spelade den precis lika bra som Andy McKee själv i videon här nere.

Vad ordet ”självkritik” innebär fick jag veta häromeftermiddagen när jag slözappade genom trashkanalerna och under några få alldeles för långa minuter fastnade på ett sånt där amerikanskt tala-ut-inför-publik-program där en relativt överviktig mamma tilltalade sin relativt ännu överviktigare manliga avkomma med något som översatt till svenska skulle betyda ”din förbannade lille horunge”.

Amazing grace, how sweet the sound…

När: Idag
Tid: Klockan 14.01.
Var: I mitt klassrum.

Elev A: ”Jag har glömt min penna, är det nån som har en för mig?”
Elev B: ”Nä, men om du vill kan du låna min laptop.”