Tidens huggtand

Nu sitter jag här, tittar på Morten Olsen och tänker precis som förmodligen alla andra, ”Jösses, vilken gammal skrynkelgubbe han har blivit.”  Jag kommer ju så väl ihåg hans aktiva tid som tyska ligans stiligaste försvarare i 1.FC Köln för drygt 20 år sedan, och plötsligt slår mig en alldeles förskräcklig tanke, nämligen: tänk om jag också har blivit 20 år äldre sedan dess?

Tystnadsförklaring

Det finns fortfarande några kära människor som läser denna blogg, trots att jag inte har skrivit någonting i den under några dagar och förmodligen/kanske/troligtvis inte kommer att skriva någonting i den under de närmaste dagarna heller. Till er kära och verkligen uppskattade människor vill jag bara säga det följande: Min tystnad beror inte på något dåligt. Tvärtom. Mycket, mycket tvärtom. Jag mår bra. Och just därför skriver jag ingenting här just nu, förutom dessa rader.

Joan Baez

Joan Baez är naturligtvis trots allt Joan Baez, och det är förstås inte utan att det kliar i en 48-plussares biljettbeställningsfinger när man läser att hon kommer att besöka Stockholm för att stå på scen och sjunga. Det är något i ens moraliska undermedvetna som envist pockar på och viskar ”nu eller aldrig, din jävla slöfock till låtsashippie!”

Men till min obeskrivligt stora skam måste jag ändå erkänna att jag helt enkelt inte kan förmå mig till att göra det jag enligt historiens och moralens lagar borde göra. Anledningen är lika enkel som sorglig. Jag står nämligen bara inte inte ut med Joan Baez’ röst. Bra, så var det äntligen sagt, och vilken lättnad det blev.

Jag är absolut inte ute efter att dissa Joan Baez, och om jag nu vore det – vem skulle egentligen bry sig om det? Jämfört med denna artist och det hon har uträttat med hjälp av sina sånger och sitt engagemang för oräkneligt många goda syften är mina ord och gärningar inte mer än den där symboliska och söndertjatade flugskiten som vi alla hört talas om.  

Jag skulle nog vara den siste att säga emot om någon påstår att Joan Baez är ett helgon. Jag uppskattar och stödjer många av hennes åsikter.  Men trots allt, problemet återstår: hennes röst får mig att resa borst och jag orkar helt enkelt inte med att höra den. Joan Baez’ röst förmedlar – enligt min alldeles subjektiva uppfattning – en alltför stor känsla av präktighet och perfektion. Den talar om för mig hela tiden hur obeskrivligt duktig den är och hur liten och dum jag borde känna mig som inte kan ta den till sitt hjärta. synd, men så är det. 

Då är det en helt annan sak att lyssna på Emmylou Harris eller Lucinda Williams till exempel, vars röster sänder ett telegram direkt till mitt hjärta med ordalydelsen ”SOS — brusten själ söker vän — klarar mig nog själv, men — vore skönt med sällskap”. Så mycket enklare, paradoxalt nog tyngre och ändå lättsammare att ta till sig än en röst som visserligen är ett exempel på perfektion, men som samtidigt sänder ut ett budskap i stil med ”jag behöver ingen alls, för jag vet hur bra jag är”.

Som sagt, jag vill inte vara elak mot Joan Baez, för hon har verkligen inte förtjänat någon elakhet alls. Men… nej, jag kommer inte att gå på hennes konsert.

Fred Benz

Under förra veckans resa till Berlin uppmärksammade man bland annat att den goda gamla fredssymbolen har kommit till heders igen och pryder rätt så många yngre halspartier.

Jag kommer mycket väl ihåg min mormors kommentar när detta tecken fick sitt genombrott i Västtyskland under sena 60-talet. Hon sa fnysande: ”Ja, är det inte typiskt för alla dessa dumma långhåriga latmaskar, va. Demonstrera, spruta hasch och spela elströmgitarr hela dagen, det kan de, men de vet inte ens hur en Mercedes-stjärna ser ut.”

Här brister det igen

Tro’t eller ej, men Expressen har gjort det igen! Ännu en gång har man gått på en Wanja-dubbelgångare (se bilden t.v.) och intervjuat fel person om fel saker vid absolut fel tidpunkt.

Tja. För andra gången inom inte ens två dygn blev Expressen tvungen att be både Lunja Wedby Wandin och den okända person med vilken hon har förväxlats om ursäkt.

En visserligen förbluffande likhet mellan Wedja Wandby Lundin och den andra personen är trots allt ingen tillräcklig förklaring till detta upprepade oförlåtliga misstag. Pinsamt, Expressen!

Förbryllande

EU-kommissionen stämmer Sverige för att regeringen ännu inte infört datalagringsdirektivet. Nu hamnar ärendet i EG-domstolen. ”Det är väl aldrig så bra”, kommenterar justitieminister Beatrice Ask kommissionens beslut.

I och med denna fullständigt oväntade och i sin innehållsrikedom alldeles förbryllande replik har fru Ask nog definitivt skrivit in sig på en guldplats i den politiska retorikens eviga rekordbok.  Jag gratulerar, fru justitieminister, jag gratulerar uppriktigt, rent och rakhårigt. 

Första platsen, alltså, jag menar… det kan väl aldrig vara så himla dåligt, eller?

Oförlåtligt misstag

En man som olyckligtvis var förhållandevis lik undertecknad blev idag varken intervjuad eller fotograferad av Expressbladet. I och för sig anser jag att detta är ett oförlåtligt slarv, men har i alla fall bestämt mig för att inte kommentera det inträffade. Ingen ser allvarligt på detta och därför brister det här för mig. Hejdå så länge.

PS. Min bloggväninna Forever Young bröt en lans för en ny idé och föreslog att förmedla intervjufrågor intravenöst. Vilket jag i och för sig tycker är ett intressant alternativ, bortsett från att man i så fall kanske skulle ta frågorna på alldeles för blodigt allvar, eller…?

Tips för hjärngympa

Ett smart och tidssparande sätt att kombinera läsning av skönlitteratur med sudoku-lösande är att lägga en ljudbok i en iPod shuffle. Varje kapitel blir garanterat som en bit ur Forrest Gumps chokladlåda.

Misstanke

Kan det inte vara så att kammaråklagare Stefan Lind arbetar i maskopi med nya konstelevkändisen Anna Odell och att åtalet mot henne är bara ytterligare ett kapitel i ett ännu inte avslutat konstverk?

Ett annat, kanske ännu bättre, alternativ vore om åtalet, den efterföljande rättegången och det troliga straffet skulle visa sig vara en mycket påkostad och väl iscensatt practical joke, ett pedagogiskt spratt för att lära Anna Odell en läxa. Vem vet, vi kanske får se alltihop om ett par månader i ”Dolda Kameran”.

Definitivt kanske

Könsvalda aborter ska begränsas

Jomenvisst, sååååå ska det låta. Såååå är det lagomt. Inte ja. Inte nej. Inte ens ett högljutt och relativt välartikulerat ”kanske”.

Jag applåderar enhänt, fast kanske lite begränsat och halvdant, herr socialminister Göran Hägglund, och tackar för Edert ovanligt starka ställningstagande i valfrihetens anda. Eller var det opportunismens anda. Ja, haha, man blandar så lätt ihop begreppen, jag ber om en halv, begränsad ursäkt. Kanske. Eller kanske inte. Ni får välja själva.