Rakotozafy Sweden

17 juli 2017

John Mark Nelson

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 11:56

john mark Jag vet, jag har sagt det förut, men vissa saker tål att upprepas: Tvillingstäderna Minneapolis och St. Paul är verkligen en outtömlig källa för ovanligt begåvade musiker särskilt i singer/songwriter-genren. John Mark Nelson, min nyaste upptäckt i detta avseende, har redan varit aktiv som musiker i flera år och även utgivit fyra album förut, och ändå har han inte ens fyllt 23 år än. Hans sånger är sprängfyllda med äkta känslor och förmedlar en genuin intimitet som påminner mig väldigt starkt om Jack Hardy, en av världens allra bästa och tragiskt nog också minst uppmärksammade låtskrivare som dessvärre  gick bort för sex år sedan. Det är en bra känsla att se och höra hur hans arv förs vidare av de unga generationerna som följer efter honom.

John Mark Nelson har precis publicerat ett nytt album med titeln ”Four Days Away” som är resultatet efter just fyra dagars inre emigration i en ladugård i slutet av maj/början av juni. Låtarna är så personliga och avskalade som bara riktigt bra musik kan bli när den kommer rakt ur hjärtat. Det finns ingenting ens tillnärmelsevis ”trendigt” eller ”modernt” över dessa låtar, utan de är tidlösa och samtidigt precis så sköra som livet självt.

Detta nya album finns för närvarande som gratis nedladdning på John Mark Nelsons sida på Bandcamp, men naturligtvis kan man också betala något frivilligt för det, vilket jag härmed livligt förespråkar. Jag hoppas innerligen att detta album kommer att släppas i CD-format någon gång i framtiden och att många fler människor kommer att upptäcka den här unge sångaren och hans ovanliga begåvning.

John Mark Nelson – officiell sida

John Mark Nelson på Bandcamp (med nedladdningslänk)

John Mark Nelson på Fejjan

John Mark Nelson – Boy (från tidigare albumet ”Sings The Moon”)

Annonser

28 april 2017

batteryboy (English translation)

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 23:53

Actually I should have written about this band a long time ago, but my excuse is that my blog is mostly about artists that are new discoveries for me. However, the music played by batteryboy has become such an obvious part of my life that I no longer count their songs as new additions to my musical cosmos, but rather as good, old companions that are always there with me when I need them. And I need them often, since listening to the music of batteryboy is as much therapy for me as composing and playing it seems to be to the band members themselves.

Without intending to put any of the band’s other valuable members into the shade, it’s safe to say that the heart and energy center of the band called batteryboy is Cobey Rouse, an exquisite guitarist, singer and songwriter from Minneapolis who puts all of his soul and all feelings between hope and despair into every song he writes. He himself said that he was close to giving up on composing and singing a few years ago, but found his inspiration again after listening to Cloud Cult, especially to their song There’s So Much Energy In Us. If you know Cloud Cult, then you can also hear some of Craig Minowa‘s influence in Cobey’s music, but in no way whatsoever is batteryboy‘s frontman trying to imitate or cover his musical idol. What he has got from Craig is a creative spark that made him develop his very own and unimitable style within a music whose character dwells in a beautiful, but hard-to-define area where dreamy shades of folk and indie pop are as equally obvious elements as chamber music in complex arrangements whose sound sometimes makes me think of bands like Typhoon or Fathom Lane, but which never loses its uniqueness.

In addition to Cobey Rouse, the band consists of Eric Carranza (guitar), Ray Ringer (bass), Emily Dantuma (cello) and Kahlil Brewington (drums, percussion). In a previous line-up, cellist Hilary James was included, and Cloud Cult‘s violinist Shannon Frid Rubin has been very active especially in the production of batteryboy‘s first album, Up For Air, published in 2013. One year ago, the follow-up Before The Silence Breaks was released, both continuing and developing the red thread spun by the debut album. The purpose of the band is expressed in simple but clear words as ”making music to make sense of everything else”. This motto is reflected in each and every track on the albums. Cobey Rouse‘s and batteryboy‘s songs are concerned with life’s not always so bright sides and with heavy questions that we all have to wrestle with in an effort to find the light of hope and beauty in a world that is increasingly absurd and hostile towards us. Finding single favorites on the album is hard for me, because it varies greatly from day to day and the mood of the songs which songs I like most. As an illustration of batteryboys music, I therefore put out a random selection of new and slightly older video clips. Please visit the official website of the band with the link to their Bandcamp shop, where you can buy the discs and support a band that is worth listening to also (or may I say: especially) in our latitudes.

batteryboy – official webpage

batteryboy

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 23:25

Det här bandet borde jag ha skrivit om för länge sedan, men min ursäkt är att min blogg för det mesta handlar om artister som är nya upptäckter för mig.  Musiken som batteryboy spelar har dock blivit en sådan självklar del av min tillvaro att jag inte längre räknar dem som ett nytillskott i min musikaliska kosmos, utan snarare som en gammal, god kamrat som alltid är med mig när jag behöver den. Och det gör jag rätt så ofta, för att lyssna på batteryboy är lika mycket terapi för mig som det är för den här gruppen att komponera och spela sin musik.

Utan att vilja ställa någon av bandets övriga medlemmar i skuggan, så kan man nog lugnt påstå att batteryboys hjärta och energicentrum utgörs av Cobey Rouse, en utsökt gitarrist, sångare och låtskrivare från Minneapolis som lägger hela sin själ och alla känslor som finns mellan hopp och förtvivlan i varje sång som han skriver. Han har själv sagt att han var nära att ge upp musiken för några år sedan, men återfick vilja och inspiration till att helhjärtat satsa på den igen efter att ha lyssnat på Cloud Cult, i synnerhet på deras sång There’s So Much Energy In Us. Och nog hör man Craig Minowas inflytande i Cobeys musik, men inte ett dugg i imitationssyfte, utan tvärtom som en kreativ gnista som fått batteryboys frontman att utveckla sin alldeles egen och oefterhärmlig stil inom en musik som rör sig i ett svårdefinierat, vackert område där drömska nyanser av folk och indiepop ingår som lika självklara element som kammarmusik i komplexa arrangemang vars sound ibland får mig att tänka på Typhoon eller Fathom Lane.

Förutom av redan omnämnde Cobey Rouse består bandet batteryboy av Eric Carranza (gitarr), Ray Ringer (bas), Emily Dantuma (cello) och Kahlil Brewington  (slagverk). I en tidigare uppsättning ingick cellisten Hilary James, och Cloud Cults violinist Shannon Frid Rubin har varit mycket aktiv särskilt vid produktionen av batteryboys första album Up For Air som publicerades år 2013. För ett år sedan kom uppföljaren Before The Silence Breaks som både fortsätter och utvecklar den röda tråden som lades ut av debutalbumet. Och den består av, så som det uttrycks på bandets FB-sida, ”making music to make sense of everything else”. Cobey Rouses och batteryboys sånger befattar sig med livets inte alltid så ljusa sidor och med tunga frågor som vi alla måste brottas med i ett försök att finna hoppets och skönhetens ljus i en värld som ter sig allt mer absurd och fientlig gentemot oss. Att hitta enstaka favoriter på albumen är svårt för mig, för det varierar mycket från dag till dag och stämning till stämning vilka sånger jag tycker mest om. Som illustration till batteryboys musik lägger jag därför ut ett slumpmässigt urval av nya och lite äldre videoklipp. Besök gärna bandets officiella sida med länken till deras shop på Bandcamp där man med fördel kan köpa skivorna och stödja ett band som verkligen är värd att lyssnas på även (särskilt) i våra breddgrader.

batteryboy – officiell webbsida

21 april 2017

A Piano In Every Home (English translation)

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 22:54

The headline of this post might almost sound like something you would wish for humanity, but in fact it is also the name of a band dedicated to deliciously well-arranged, harmonious, folk-based music that is ideal for submerging your soul into like into a gentle, warm ocean and dream yourself away into a different, nicer, gentler world. And, yes, of course, this group comes from Minnesota, more specifically from St. Paul.

A Piano In Every Home was originally a duo that consisted of childhood friends Travis Erickson and Jacob Pavek, but in the meantime the band has been extended to a quartet, as Mark Kartarik and Jake Wallenius have entered to complement the band.

In 2013, the band published their debut album ”Meridian”, and last year an album entitled ”North American Review” was released in two parts, carrying four songs each. The introductory song ”April” on this newest album is probably as characteristic and typical of A Piano In Every Home as it can get with its softly and wavily rocking rhythm and dreamy melodic beauty. However, it is hard to pick out particular songs from this collection, since each one of them is a little gem in itself and at the same time part of an organic unity. Despite the name, the band’s music is mostly based on guitars, tastefully arranged vocal parties and sparse additions of brass and strings. It’s always wonderful to hear people make honest and straightforward music coming all the way out of the heart, music which does not want to please superficially by using unnecessary effects and frills, but speaks directly from the soul of the musician to the soul of the listener. This quartet definitely makes such music, and we can only wish for  their popularity to spread to Europe and in particular to Scandinavia, since I have a feeling that we people living in the most Northern hemisphere would benefit particularly from the enormous warmth of this music.

A Piano In Every Home – Official website

A Piano In Every Home on FB

A Piano In Every Home on Bandcamp (to order albums from)

A Piano In Every Home

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 22:24

Överskriften för det här inlägget låter som en from önskan för mänskligheten, men är också namnet på ett band som ägnar sig åt underbart välarrangerad, harmonisk, någorlunda tillbakalutad, folkbaserad musik som lämpar sig idealiskt för att svepa in sig i och drömma sig iväg. Och, ja, naturligtvis kommer även denna grupp från Minnesota, närmare bestämt från St. Paul.

A Piano In Every Home var från början en duo som bestod av barndomsvännerna Travis Erickson och Jacob Pavek, men som under tiden har utökats  till en kvartett i och med att Mark Kartarik och Jake Wallenius har stött till och kompletterat bandet.

Sedan 2013 har bandet hunnit med att publicera ett fullt album (”Meridian”) samt ett album med titeln ”North American Review” som släpptes i två delar à fyra låtar var. Inledande sången ”April” på nyaste albumet är nog så karakteristisk och typisk för A Piano In Every Home med sin känslosamt vaggande rytm och drömska, melodiska skönhet. Men egentligen är det svårt att plocka ut särskilda sånger, för var och en av dem är en liten pärla i och för sig själv och utgör samtidigt en del av en organisk helhet.  Sitt namn till trots är bandets musik mest baserad på gitarrer, smakfullt arrangerade vokalpartier och sparsamma blås- och stråkinsatser. Det är alltid underbart att höra människor göra ärlig och rak musik som kommer helt och hållet ur hjärtat, som inte är ute efter att behaga på ett ytligt sätt genom konstgjorda effekter och krusiduller, utan som talar direkt ur musikskaparens själ till lyssnarens själ.  Den här kvartetten gör definitivt just detta, och det är bara att önska sig själv, bandet och alla andra som är intresserade av uppriktig och vacker musik att deras popularitet kommer att sprida sig även till våra breddgrader på något sätt. Jag har en känsla att särskilt vi som lever i Norden skulle kunna må rätt så bra av den värme som A Piano In Every Home utstrålar med varje ton av sin musik.

A Piano In Every Home – Officiell webbsida

A Piano In Every Home på Fejjan

20 april 2017

Molly Dean (translation into English)

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 11:18

If you search Wikipedia for the name Molly Dean today, you’ll only get references to role characters in two different movies. I consciously write ”today”, because I have a strong feeling that pretty soon there will be a new reference, namely one to an admirably versatile and creative, but unfortunately still rather unknown singer, songwriter and composer from Minnesota.

Molly Dean has a solid musical education behind her and distinguishes herself through an enormous responsiveness to a variety of musical directions and genres, as well as through the ability to unite these in her music and provide them with a very personal heart and soul. Of course, the folk tradition is in some ways the backbone of her songs, but Molly extends the concept of ”folk” by tearing down the genre-specific and geographical boundaries that easily are being set up for this musical branch. The diversity of Molly’s music already begins in her selection of rhythms – for example, it’s refreshing to hear how she uses the 6/8-rhythm on her latest and excellent album ”The Natural Minor”, a pattern that otherwise mainly characterizes West and North African music and which you associate with musicians like Ali Farka Touré, Souad Massi or Rokia Traoré. Low key ballads such as the album’s title track go hand in hand with dreamy, melodic arrangements like in the song ”Lock & Key” (which by the way is the one that raised my interest in Molly Dean, as it was played on The Current 89.3). The melodies, rhythms, harmonies, orchestration and last but not least the timbre of Molly’s voice (which I out of respect for its unique sound do not want to compare with any other names) constitute a magical acoustic unity. Besides all these beautiful components, it is also a special enjoyment for me, being the huge Cloud Cult fan that I am, to hear the well-known and beloved strength of strings from Shannon Frid Rubin‘s and Daniel Zamzow‘s instruments on Molly’s latest album. 🙂

It is not only on her (so far) two solo albums that Molly Dean has proven her huge musical talent. She is also part of an excellent duo called ”Dusty Heart” together with her friend Barbara Jean, as well as in an exciting innovative project called Moon & Pollution, which involves completely different musical features where influences from trip hop and electronica play a greater role than in Molly’s solo work. These projects, however, will be the topics of separate, later posts in this blog.

I hope the future will give Molly Dean the opportunity to spread her music far beyond Minnesota’s and America’s borders. Her songs deserve many listening and appreciative ears and would lighten up the everyday life for a lot of people if they only knew her musical work.

Molly Dean – Official website

Molly Dean on FB

Here are two video clips that illustrate Molly Dean‘s musical versality:

Molly Dean

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 10:50

If you prefer to read this in English, please click here.

Om man slår upp namnet Molly Dean i Wikipedia, får man än så länge bara referenser till rollkaraktärer i två olika filmer. Jag skriver medvetet ”än så länge”, för jag har en stark känsla att det snart kommer att tilläggas en referens, nämligen en till en underbart mångsidig och kreativ, men tyvärr ganska okänd sångerska, låtskrivare och kompositör från Minnesota.

Molly Dean har en gedigen musikalisk utbildning bakom sig och utmärker sig genom en enorm lyhördhet för en mångfald av musikaliska riktningar och genrer samt förmågan att förena dessa och förse dem med en alldeles egen personlig prägel och själ i sin musik. Naturligtvis utgör folktraditionen till viss del ryggraden för hennes sånger, men Molly utvidgar begreppet ”folk” genom att både genremässigt och geografiskt spränga de gränser som man annars gärna vill sätta upp för denna musikaliska gren. Mångsidigheten i Mollys musik börjar redan vid valet av rytmer – det är exempelvis uppfriskande att höra hur hon flera gånger på sitt senaste och utmärkta album ”The Natural Minor” rör sig obesvärat i en 6/8-rytm som annars främst utmärker väst- och nordafrikansk musik. Lågmälda och avskalade ballader som t.ex. albumets titelsång går hand i hand med drömska arrangemang som i sången ”Lock & Key” som förresten är den som väckte mitt intresse för Molly Dean, i och med att den spelades på radiokanalen The Current 89.3. Melodierna, rytmerna, harmonierna, orkestreringen och inte minst Molly Deans rösttimbre (som jag av respekt för sin unika klang inte vill jämföra med några andra namn) utgör en akustisk enhet som skapar ren magi.

Det är inte bara på sina hittills två soloalbum som Molly Dean har visat prov på sin enorma musikaliska begåvning. Hon ingår även i en duo vid namn ”Dusty Heart” tillsammans med sin väninna Barbara Jean samt i ett spännande projekt som heter ”Moon & Pollution” och som rör sig helt andra musikaliska trakter där inflytanden från trip hop och electronica spelar en större roll än i Mollys soloarbete.

Jag hoppas att framtiden kommer att ge Molly Dean möjligheten att sprida sin musik långt över Minnesotas och Amerikas gränser. Hennes låtar förtjänar många lyssnande öron och skulle förgylla mången vardag om fler människor skulle få tillfälle att lära känna hennes musikaliska verk.

Molly Dean – Officiell webbsida

Molly Dean på Fejjan

Här finns två videoklipp som illustrerar Molly Deans musikaliska mångsidighet:

17 april 2017

Fathom Lane – English version :)

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 22:27

It was during one of my sleepless nights over the Easter break that I incidentally heard a new song by the band Fathom Lane on my favourite radio station The Current 89.3. I had actually never heard of this group before, but just as it was in the beginning of my acquaintance with my beloved band Cloud Cult, I noticed once again after just a few bars into the first song that this is music made especially for my ears. Fathom Lane are, just like many of my most adored musicians, from Minneapolis, Minnesota, and play music that is timeless in the truest of senses. It soars gracefully through all sorts of genres and is only after a first impression deeply rooted in a folk tradition with the touch of e.g. Nick Drake, Gram Parsons, Emmylou Harris, Mary Chapin Carpenter, David Crosby, Jackson Browne. There are also some audible splashes of Velvet Underground, Love, Soft Machine … The line of influences is almost endless, but Fathom Lane are fortunately not just running in old, well-known tracks, but their music beats with an innovative heart and provides playful nuances that are born out of the genuinely wonderful musical talents in this band. Fathom Lane would really deserve a much greater popularity than the group has achieved until today. The person mostly responsible for the songs is Michael Ferrier, but the songs would not be so unique, organic and special without the excellent skills of his teammates Ashleigh Still, Matt Patrick, Shane Akers, Paul Boblett, Alex Young and Charlie Peterson. Their perfect orchestral cooperation and vocal harmonies send shivers of pleasure down my spine every time I listen to this band’s songs.

So far, there are very few public video clips available by Fathom Lane, and the song Sugardown, as beautiful as it is, represents only a part of the band’s total musical range. The group has released two albums, but a third one will be released on June 9, 2017. The two songs from it known so far are enormously promising…

Fathom Lane – Official webpage

Fathom Lane on FB

Fathom Lane on Bandcamp (where you can/should order their albums)

Fathom Lane

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 19:25

If you prefer to read this in English, please click here 🙂

Det var under en av mina sömnlösa nätter under påsklovet som jag av en slump fick höra en ny låt med bandet Fathom Lane på radiokanalen The Current 89.3. Jag hade aldrig hört talas om denna grupp förut, men precis som det var med början av min bekantskap med mitt favoritband Cloud Cult, så märkte jag även här efter bara några få takter in i första låten att detta är musik som är gjord alldeles speciellt för mina öron. Fathom Lane kommer, som så många av mina älsklingsmusiker, från Minneapolis, Minnesota, och spelar musik som i ordets sanna bemärkelse är tidlös. Den svävar elegant genom alla möjliga genrer och är bara vid första intrycket djupt förankrad i folktraditionen med prägel av Nick Drake, Gram Parsons, Emmylou Harris, Mary Chapin Carpenter, David Crosby, Jackson Browne. Det finns även stänk av lite Velvet Underground, Love, Soft Machine… Raden av influenser  är närmast oändlig, men Fathom Lane är lyckligtvis inte fasta i några gamla, inkörda spår, utan förser sin musik med innovativa, personliga och lekfulla nyanser som föds fram av de genuint underbara musikaliska talanger i det här bandet. Fathom Lane skulle verkligen förtjäna en mycket större popularitet än den som gruppen har uppnått tills idag. Ansvarig för låtarna är främst Michael Ferrier, men sångerna skulle inte vara så unika, organiska och speciella utan medspelarna Ashleigh Still, Matt Patrick, Shane Akers, Paul Boblett, Alex Young och Charlie Peterson. Deras samspel och framför allt deras sångharmonier orsakar gåshud och angenäma rysningar längs ryggraden vid varje genomlyssning av deras musik.

Än så länge är det ganska ont om videoklipp med Fathom Lane, och låten Sugardown är, trots att den är väldigt vacker, bara representativ för en del av bandets musikaliska spännvidd. Gruppen har publicerat två album, men har ett tredje på gång som ska komma ut den 9 juni 2017. De två låtar från det som är kända hittills lovar väldigt mycket…

Fathom Lane – Officiell hemsida

Fathom Lane på Fejjan

Fathom Lane på Bandcamp (där man kan beställa deras album)

06 april 2017

Richard Edwards – Lemon Cotton Candy Sunset

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 22:59

richard edwards lSå har det alltså äntligen kommit, det som jag utan att tveka en sekund redan utnämner till ÅRETS ALBUM alla kategorier, i alla fall när det gäller min personliga smak. Richard Edwards, före detta frontman i bandet Margot & The Nuclear So and So’s, har infriat alla löften som de i förväg publicerade låtarna från hans kommande album gav och slagit till med ett låtpaket som är fyllt till bristningsgränsen med en bländande och bedövande blandning av ren skönhet och djup smärta. Det går inte att göra vackrare popmusik på den här planeten. Varje ton på den här skivan är en gåva till mänskligheten och ett litet steg på den långa, steniga vägen att göra den här världen till något fint igen. Richard Edwards har lagt ner sin tilltufsade själ och bäddat in allt sitt personliga lidande under de senaste åren i varenda sång. Låtarna är in i minsta detalj perfekt arrangerade och känns ändå ohyggligt avklädda, omedelbara och nära. Musiken andas av uppriktighet och passion i varje not, och Richards röst når höjder som aldrig förr när han bokstavligen lider sig igenom sina sånger – ett lidande som paradoxalt nog ger oss lyssnare en njutning av närmast oanständiga dimensioner.

Det är svårt att välja ut höjdpunkter från ett album som är så genomkomponerat och sammanhängande att det skulle vara som att ta bort ett livsviktigt organ om man avlägsnade en låt eller bara kastade om ordningsföljden på dem. Bildas albumets pulserande hjärta kanske av syskonsångerna Disappeared Planets och Postcard som båda på hjärtskärande sätt återger sorgens olika stadier efter separationen? Just Postcard gör förmodligen mest rättvisa åt albumets romantiska titel med sin melankoliska, melodiösa skönhet som både orsakar spontan gåshud och hyperaktivitet i tårkanalerna. Management of Savagery är ett exempel på den lite mörkare sidan av sångkatalogen på den här CD:n, medan Rollin’, Rollin’, Rollin’  återigen speglar det för Richard Edwards så typiska samspelet (eller konflikten?) mellan dynamisk energi och skör sårbarhet.  En favoritlåt som jag om och om igen återkommer till heter (olyckligtvis? :)) Pornographic Teens – jag skriver ”olyckligtvis”, därför att det kanske ger ett något konstigt intryck när någon utifrån studerar mina lyssningsvanor på sociala media. Det man inte vet om man inte har lyssnat på den här underbara och drivande sången är ju att den inte alls handlar om det som titeln kan antyda, utan snarare om sorgen efter förlusten av äkta känslor. Moonwrapped är den idealiskt passande titeln på den avslutande och avrundande låten. Och sedan är det bara att lyssna på allt igen. Och igen. Och igen.

Richard Edwards – Lemon Cotton Candy Sunset på Joyful Noise Recordings

Translation into English:

It has finally arrived, the record which I without a second of hesitation already appoint Album of the Year in all categories, at least when it comes to my personal taste. Richard Edwards, former frontman of the band Margot & The Nuclear So and So’s, has fulfilled all the promises given by the couple of songs that had been published in advance from his upcoming album and has served us a songbook overflowing with a dazzling and mesmerizing mixture of pure beauty and deepest pain. You can not make more beautiful pop music on this planet. Every note on this record is a gift to humanity and a small step on the long, rocky road to turn this world into something beautiful again. Richard Edwards has embedded his torn soul and all his personal suffering over the past few years into every single song. The tunes are in every detail perfectly arranged and still convey a fairly naked, immediate and close impression to the listener. The music breathes of sincerity and passion in every note, and Richard’s voice reaches heights like never before as he literally suffers through his songs – a suffering which, paradoxically enough, gives the listeners an enjoyment of almost indecent dimensions.

It’s hard to pick out highlights from an album that is so thoroughly composed and coherent that it would be like removing a vital organ if you were to remove one song or even if you just swapped the order of them. Maybe the album’s pulsating heart is constituted by the siblings songs Disappeared Planets and Postcard which both in different ways reflect upon the different stages of grief after the separation? Postcard probably does most justice to the album’s romantic title with its melancholy, melodic beauty and meandering vocal parts that both cause spontaneous goose bumps and hyperactivity in the tear ducts. Management of Savagery is an example of the darker yet vaguely hopeful side of this catalog of songs on this CD, while Rollin ‘, rollin’, rollin’ once again reflects Richard Edwards’ typical interaction (or productive conflict?) between dynamic energy and fragile vulnerability. My personal favorite song that I again and again return to is (unfortunately? :)) entitled Pornographic Teens – I write ”unfortunately” because it may give a somewhat strange impression if someone should spy on my listening habits on social media. 🙂 If you have not listened to this wonderful and energetic song you will not know that it is not about what the title might suggest, but rather about the grief after the loss of genuine feelings. Moonwrapped is the ideally fitting title for the finishing and song that rounds it all up. Then you just have to listen to it all again. And again. And again.

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.