Rakotozafy Sweden

02 februari 2017

Romantica

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 19:52

När jag hör eller läser ordet ”Romantica”, så tänker jag kanske främst på två saker, nämligen a) en bar med ytterst tvivelaktigt rykte i min gamla hemstad Wuppertal, och b) kitschiga kioskromaner. Det som jag hittills inte tänkt på, men som hädanefter kommer att vara synonymt med detta ord för mig, är ett band från Minneapolis/St. Paul, detta bokstavligen outtömliga musikaliska ymnighetshorn som är hemstaden för otaliga underbara musikgrupper i alla möjliga genrer, främst kanske inom Indie och Americana. Romantica är ett av dessa band som alltid får mig att undra över hur många miljoner olika melodier och arrangemang man egentligen kan kombinera ihop till med hjälp av ett ytterst begränsat antal hel- och halvtonsteg. Och det förvånar mig lika mycket om och om igen, när en grupp lyckas med konststycket att trolla fram något som man tycker att man borde ha hört förut, något som låter som om det redan hade varit med på resan genom livet för länge sedan, men på något sätt låter det ändå helt nytt, fräscht och oanvänt.

Precis så låter Romantica, fast ändå annorlunda. Obeskrivligt lätt och fluffig är den här musiken, samtidigt som den genomsyras av sentimentalitet och melankoli. Det påminner en del om The Pines, Farewell Milwaukee och liknande själsfränder från samma geografiska område. Jämförelsen med just Farewell Milwaukee faller sig naturligt, för Dave Strahan är med i både Romantica och F.M.

Romantica har hittills publicerat tre härliga album, och ett fjärde med titeln ”Shadowlands” kommer att publiceras om bara några få dagar.

Romantica på fejjan

Romantica på Twitter

Romantica på Bandcamp

Romantica – officiell hemsida

02 02 2017 01:45

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 1:45

5844 dagar.

26 januari 2017

Richard Edwards (Margot & The Nuclear So And So’s)

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 1:00

Jag vill fortsätta skriva om de goda saker som fortfarande finns i landet som numera styrs av en talande, grymtande, egenkär gris utan någon som helst självkännedom. Hoppet är stundtals väldigt nära att släckas för alltid, men så länge som det finns människor som gör sådan musik som till exempel Richard Edwards, finns det fortfarande anledning att andas. Richard har i tio år varit känd som frontfiguren i det sagolika bandet Margot & The Nuclear So And So’s från Chicago/Indianapolis. För inte så länge sedan släpptes en underbar box med en backkatalog av opublicerade och alternativa versioner av bandets låtar (”The Bride In The Boxcar”), men det har gått flera år sedan det har kommit några riktigt nya sånger, och fansen har längtat sig fördärvade efter att höra färska låtar. Den långa pausen berodde på att Richard Edwards har gått igenom en mycket svår period med alla möjliga motgångar och ödesdigra bakslag. Men nu är det snart dags för ett nytt album, och den här gången är det en soloproduktion under Richards eget namn. Titeln är ”Lemon Cotton Candy Sunset”, och releasedatumet är fastställt till den 31 mars i år. Idag släppte han som försmak en låt från det kommande albumet, och jag vill gärna tillhöra fanskaran som delar den med alla som vill ta del av den. ”Disappeared Planets” är mycket lovande och låter vänta ett album fullt av vemod, passion, hjärtskärande melodier som blandas med tvära kast mellan genrer och halsbrytande svängningar. Musik att bli beroende av. Eller att redan vara beroende av, så som jag är.

Albumet går att beställa här:
Lemon Cotton Candy Sunset

22 januari 2017

The Head And The Heart, Kägelbanan, 15 januari 2017

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 22:17

Biljetterna för den här konserten hade jag köpt för länge sedan, men när det drog ihop sig till The Head And The Heart‘s uppträdande i Stockholm, hade jag nästan bestämt mig för att inte ens gå dit, för mitt humör passade inte alls till det som jag förväntade mig av detta band. Slutligen gick jag ändå dit, men fast besluten att vara väldigt kritisk och distanserad. Supportbandets uppvisning av ett knippe låtar som hade passat bra i en talangshow för högstadieelever stärkte mig i min avsikt.  Jag ska inte skriva bandets namn, för nätmobbning är något som jag inte (längre) vill ägna mig åt.

Min skepticism höll i ungefär en minut efter att bandet från Seattle hade börjat sjunga sin första låt, slagdängan ”All we ever knew” från senaste albumet. Jag gillar egentligen inte alls den där trallvänliga och banala låten, och inte heller det mesta från den nyaste plattan ”Signs Of Light”, men mitt motstånd bröts av det här bandets naturliga charmighet och dess spelglädje som genomsyrade varje sång från början till slut. Fastän jag föredrar gruppens första två album, som enligt min uppfattning är lite djupare än det nyaste alstret, var hela repertoaren en fröjd för örat och hjärtat. Ibland är det helt enkelt skönt med lite lättsamhet, och det var precis det som The Head And The Heart stod för den kvällen. Ingen behövde ångra besöket på Kägelbanan den 15 januari, och vid merch-bordet fick jag äntligen tag på ett fysiskt CD-ex av deras första album. Ja, och dessutom spelade de min favoritlåt ”Let’s Be Still”.

21 januari 2017

Yeasayer

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 0:03

Eftersom jag ändå nämnde dem i jämförande syfte i mitt förra inlägg om det fenomenala bandet Typhoon, så kan jag lika gärna också skriva några rader om bandet Yeasayer, som jag räknar till en av mina mest värdefulla upptäckter under det gångna året. Hade aldrig hört talas om dem förut och blev fullständigt omkullblåst av de flesta låtarna på de tre album av dem som jag hittills hunnit köpa och lyssna igenom. Det sprudlar formligen av idérikedom och kreativitet, det känns som om deras musik är ett enda kraftfullt sökande efter befrielse och en omskakande resa på outforskade vägar som ändå känns bekanta på något sätt, som i en déjà-vu-upplevelse. År 2016 släppte de albumet ”Amen & Goodbye” som jag skulle vilja likna vid en Pandoras ask, bara med skillnaden att den här lådan bara släpper fram positiv magi och energi. Min favoritsång från detta album heter ”Prophecy Gun”, en hypnotisk och fängslande skapelse som försätter mig i euforiska känslotillstånd som egentligen skulle behöva olagliga ingredienser, men desto lyckligare är jag över att dessa kan framkallas på alldeles naturligt och akustiskt sätt. Bildmetaforerna i videoklippet som hör till denna låt är som tagna ur ett flertal av mina oroliga, surrealistiska Hieronymus-Bosch-hyllningsdrömmar. I vissa sekvenser har jag faktiskt den otäcka men samtidigt enormt kittlande känslan att killarna i det här bandet har haft hemliga nattliga besök i min hjärna vid olika tillfällen.

Yeasayer på Fejjan

Yeasayer på Twitter

19 januari 2017

Typhoon

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 18:20

Visserligen har den senaste tiden varit fylld med ovanligt mycket bra nyupptäckt musik för min del, men det var länge sedan jag känt mig så omtumlad av ett band som nyss när jag för första gången snubblade över bandet Typhoon från Portland/Oregon. Det här är maffigt, det är dramatiskt, det är ”fett” som ungarna (kanske redan inte längre) brukar säga nuförtiden. Musiken är ena stunden insmickrande, gripande och söt, för att i nästa sekund explodera i en aggressiv smäll mot bröstbenet, och allting är otroligt väl orkestrerat på alla (o)tänkbara sätt. Påminner något om Yeasayer, Seryn och en aning Cloud Cult, men har en alldeles säregen karaktär. Hoppas att den här gruppen någon gång får för sig att sätta sina fötter på europeisk mark, för jag åker dit där de spelar, det är säkert. De har även ett nytt album på gång som ska släppas snart i år. Åh, hade jag ändå haft det här bandets musik mycket, mycket tidigare i mitt liv! Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att slösa bort alla dessa värdefulla livsstunder och alla dessa pengar på något så överflödigt som alkohol eller andra idiotiska droger, utan bara inhalerat dessa underbara musikaliska skapelser med mina öron, och lyckan hade varit både äkta och perfekt. Och så hälsosamt.

Länk till Typhoon på Twitter

Länk till Typhoon på Fejjan

08 januari 2017

PHOX

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 23:04

Mörkret och frostkylan håller ett stadigt grepp om mig, i flera avseenden, både utanför fönstret och innanför kropp och själ. Enda sättet att kämpa emot det är att fortsätta söka nya ljuspunkter i musiken, och lyckligtvis finns de. Som till exempel när jag lyssnar på bandet PHOX som har sina rötter i Wisconsin, där även mitt absoluta favoritband Cloud Cult hör hemma nuförtiden. Namnet får mig att tänka på gamla sjuttiotalsbandet Fox med sin flamboyanta sångerska Noosha i centrum. Likheten består inte bara av namnet, för även PHOX särpräglas framför allt av sin enda kvinnliga medlem, nämligen Monica Martin som även skriver låtarna. När jag hörde detta band för första gången, trodde jag att det handlade om ett hemligt sidoprojekt av Imogen Heap, för Monicas röst låter förbluffande likt hennes, och även musiken genomsyras av liknande kreativitet, melodik och överraskningsmoment. PHOX släppte sitt debutalbum redan för två år sedan, men jag upptäckte det tyvärr inte förrän alldeles nyligen. Min favoritlåt därifrån heter ”Raspberry Seed”, mest på grund av dess hypnotiska, repetitiva och oemotståndliga instrumentala slutsekvens, men den låt som är mest känd från albumet heter ”Slow Motion”.

31 december 2016

Shearwater – Quiet Americans

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 0:40

Nej, jag kommer aldrig att acceptera det som hände den 9 november 2016 som ett resultat av en demokratisk process. Nej, jag kommer aldrig att vänja mig vid tanken att visserligen en minoritet, men ändå en ganska stor del av USA:s befolkning valde detta vidriga svin till sin president. Ingen och ingenting kommer  någonsin att höra mig säga någonting annat än just detta om denne man, nämligen att han är just ett vidrigt svin och att han aldrig borde ha funnits där han befinner sig nu. Han är självklart inte ”min” president, för jag fick ju inte rösta i det där ”valet”, men han är inte heller någon annans än just svinaktighetens, dumhetens, enkelspårighetens, maktmissbrukets, rasismens och kvinnoföraktets förespråkare. Och, ja, jag står fast vid min åsikt att ni som röstat för detta svin är innerst inne också likadana svin som han är. Det ni gjorde är oförlåtligt. Det som är synd är bara att det inte i första hand är ni själva som kommer att få betala priset för er dumhet, utan snarare ”resten av världen”, som ni så gärna kallar det som finns utanför era gränser och begränsningar, era idioter.

28 december 2016

Field Report – I am not waiting any more

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 13:53

2016 anses vara året då ovanligt många artister fick lämna rampljuset och scenen för gott, men huruvida det verkligen är sant är upp till diskussion, fast inte här och nu. För mig personligen var 2016 framför allt ett år av nya upptäckter inom musiken, främst i den så kallade indie-genren. Mitt senaste fynd är ett band som heter Field Report som kommer från Milwaukee/Wisconsin och vars huvudman heter Christopher Porterfield (Porterfield = Field Report… got it?). Det var länge sedan jag hörde något band som förvandlar melankoli, sorg och uppgivenhet till något så vackert och tilltalande att man nästan (!) inte längre skulle vilja sträva efter att bli rik, lycklig och frisk, utan snarare önskar sig att ha någonting som får en att lida. Om det leder till sådan musik, då kan smärtan inte vara det värsta i livet, utan snarare avsaknaden av den. Och innan jag kläcker ur mig ännu fler dumheter som jag kommer att skämmas för, låter jag hellre ta Porterfield & Co ta över. ”I am not waiting any more” handlar förresten också om döden, så att 2016 ändå kommer till sin rätt igen.

23 december 2016

Aunt Martha – Handsome Ghost – Tim Noyes

Filed under: Allmänt svammel — rakotozafy @ 1:22

I min febrila jakt efter de skinande guldkorn som skulle få mig att åtminstone tillfälligt glömma bort världens allmänna och i synnerhet människornas tilltagande ruttenhet snubblade jag sent i år även över ett band som hette Aunt Martha. Jag använder dåtidsformen, för bandet existerar inte längre. Det gör däremot dess frontman Tim Noyes som numera levererar vackert oväsen under det passande pseudonymet Handsome Ghost, för han är verkligen spöklikt snygg och dessutom begåvad med en röst som berör djupt och som påminner om… ja, vem egentligen? Och vad spelar det egentligen för roll… Bland ett flertal visuellt mindre lyckade videoklipp hittar man dock även den här pärlan på tuben, nämligen en inspelning från en radiostudio i Austin, Texas, år 2012, ett sådant framträdande som i Lilla Handboken Över Musikjournalismens Mest Outhärdliga Och Överflödiga Klyschor skulle kallas för ”intimt” eller – ännu mycket värre – för ”hudlöst”. Aunt Martha på skiva är (förutom att vara svåra att få tag på) mera välproducerad och slimmad musik, men det här är ännu äktare vara, och dessutom, halleluja, finns en pump organ med på scenen, och med detta instrument kan egentligen aldrig något gå fel. Det gör det ju inte här heller. Min absoluta favoritlåt med Aunt Martha heter Oriskany Falls, och det är tur att jag inte har den på vinylskiva, för i så fall skulle den vara så avnött nu att skivspelarens safir inte längre skulle hitta någon fåra på den. Så, summa summarum, tack, förbannade månad november 2016, att du i alla fall har låtit mig hitta den här glimrande musikaliska ädelstenen bland bergen av kattguld, skräp och smuts som du spydde ur dig.

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.